Jag har varit sjuk i helgen och hade därför nöjet att från TV soffan beskåda hur muskelberget Magnus Samuelsson i en apliknande dans slog ut ballerinan Laila Bagge i finalen av Let's Dance. Kontrasten mellan finalisterna kunde inte ha varit större eller mer skrattretande. Till en början var jag väldigt förvånad och besviken, liksom vissa andra bloggare, men ju mer jag tänkte på saken desto mer positiv blev jag och jag skrev ett liten kommentar på DNs artikel som jag återger här:
"Det stämmer nog att utveckling snarare än dansförmåga ligger närmare tävlingens filosofi. Men det är inte hela förklaringen. Laila har kanske utvecklats minst lika mycket. Att döma av Magnus är receptet för att vinna snarare att vara en charmig och folklig låg-oddsare som vågar utmana. Juryns kryptiska danstekniska kommentarer bidrar tyvärr till att man ibland inbillar sig att tävlingen är seriös och handlar om att välja den bästa dansaren. Magnus klumpighet och stelhet sticker allt för mycket i mina dansvana ögon för att det ska vara njutbart för mig. Men jag beundrar hans mod att ställa upp i tävlingen och trotsa alla stereotyper. Man får se folkets röst som en hyllning till devisen att alla kan dansa. Om Magnus kan få fler att börja dansa så har han gjort en insats för folket!"
